Jag tycker att ögonblicket som ett flyg lyfter är det bästa. Det spelar ingen roll om jag ska åka till Tel Aviv eller om jag flyger upp till Stockholm. Känslan är alltid densamma. Jag inbillar mig att jag flyr bort från mig själv och mitt liv. Rätt upp i himlen bär det. Detta pågår under hela takeoff. Jag blundar och drömmer.
Men så börjar planet att plana ut och då öppnar jag ögonen. Jag ser på mina röda skor om jag har de på mig och inser att allt är precis som förr. Jag har inte flytt min kropp eller mitt liv. Fast det visste jag ju innan jag blundade. Jag sörjer de där ögonblicken då jag på riktigt tror att jag nu är på väg bort för alltid.
Det här kanske låter som en önskan att dö och så är det ju inte. Jag älskar livet men jag tror att det är helt normalt att då och då ha en önskan om att liksom komma bort från sig själv.
