För en månad sedan när jag kom hem satt det en liten kisse i trappuppgången. Den hade inget halsband och jamade som om att den inte fått mat på flera timmar. Hjärtat liksom knöt sig och det vara bara att plocka upp den ulliga lilla saken. Den fick bo hemma hos mig medan jag tänkte på hur jag skulle lösa situationen.
Det gick bra att mata med tonfisk och så gav jag vatten att dricka för jag har hört att katter får ont i magen av komjölk. Jag satte upp en lapp i trappuppgången med information om att jag hittat kattungen och mitt nummer. Ingen ringde.
Jag satte upp lappar omkring parkeringen och vidare i centrum och väntade på att någon skulle höra av sig. Ingen gjorde det. Kattmamman som mist denna unge kunde förstås inte ta kontakt. Det förstod jag.
Nu är kattungen mycket större och jag tycker att det är fel att ha den i en lägenhet. Dessutom vill jag ju ha friheten att ge mig ut och resa utan att behöva kattvakt. Jag har således gett kissen till en vän till mig som bor på en gård. Hon hade inget emot en katt till så nu har lilla katten bästa möjliga miljö och så kan jag åka och hälsa på när jag känner för det.
